Lugn vännen, jag vill mig bara väl.

2014-07-17 09:16

Sitter på kontoret igen. Varenda kotte är på semester, men jag sitter ändå i receptionen ifall det skulle hända nåt. Haha jo tjena. Har skickat två mail på fyra dagar och det ända jag får tillbaka är autosvar: "Hi. I'm out of the office until 2014-08-01. If urgent please contact me on +4673031****." Typ. Haha.

 

Men i denna stillsamma arbetsmiljö har jag det ändå bra. Jag tänker mycket. Efter de senaste deppiga dagarna så försöker jag vara positiv, men jag inser ganska snabbt att jag inte behöver kämpa så hårt med det. Först funderade jag på min familj, mina vänner, min underbara pojkvän och våra fina djur. Jag tänkte på framtiden, och den ser faktiskt ljus ut. Det är bara jag som valt att gömma mig under ett paraply in case of heavy rain istället för att dra på mig solbrillor och knalla framåt. Hur som helst, jag funderade på saker jag behöver för att vara nöjd. Inte helt extas eller överlycklig, men glad och nöjd liksom. Jag blev djupare och djupare och resonerade med mig själv, om viktigt och inte viktigt. Jag blev förundrad igen över hur jag och mina personligheter kommer bra överrens. Haha, jag är nog min bästa vän ändå. Sen insåg jag att svaret var precis framför mig. Jag är nöjd och glad nu. Jag sitter här nyduschad, nyäten och med en kopp starkt kaffe framför mig och en prilla under läppen, men mest nöjd är jag ändå, för att jag är Fredrika - och ingen annan. Mer komplicerat än så behöver det väl inte vara?

 

Nä jag skoja bara, jag är mest nöjd för kaffe och snus.

 

 

Från pessimist till optimist på 24 h.

2014-07-16 09:18

Jag vill inte säga ett skit mer förrän jag vet ordentligt. Ångrar mig rejält. Vill inte att alla runt om kring mig ska tro att jag är psykiskt instabil... men det skeppet verkar ju redan ha seglat. Jag är inte det. Jag blir bara bekymrad, ledsen, stressad och känner att jag är otillräcklig mellan varven. Därför lägger jag ibland till med dåliga vanor, som kan gå över styr. Men jag vill vara lycklig. Jag måste bli positiv igen, sådär som jag var i höstas. Jag var för sjutton arbetslös, men tyckte ändå att livet var värt att kliva upp på morgonen för. Jag mådde bra. Egentligen tror jag att jag gör det nu också, men att jag bara letar saker som inte är helt perfekt. Det är kanske därför jag omedvetet vinklar skorna i hallen 2 sketna centimeter, så att de ska stå i perfekt symmetri, i förhhållande till de andra paren. 

 

Igår var jag negativ, ledsen och nedstämd. Jag förvärrar min egen situation för att... det ska vara synd om mig eller för att jag vill ha ett problem jag måste ta tag i? Som den "postit-lapp-nisse" jag är, så skrev jag en lista på vad jag saknar i mitt liv. T.ex att ha mina närmaste vänner nära till hands, ett intresse, en stor passion, en klar framtid o.s.v. Jag måste helt enkelt släppa kontrollen. Allt behöver inte vara utplanerat. Det är mitten av juli och jag vet inte vart i Sverige jag kommer att flytta i augusti än. Det är jobbigt. Men det hade lika gärna kunnat varit roligt och spännande? Jag måste våga släppa kontrollen. Allt löser sig. Yolo, och sådär.

 

Det där med intresse och passioner är en annan viktig sak. Jag har svårt att se en mening med livet om allt bara rullar på, hyfsat likgiltigt. Jag tror att det är därför jag skaffar mig problem, för då känner jag någonting. Tyvärr inte positiva känslor då, inte förrän man har styrt upp allt igen. Men om man hade någonting som fick en att le, t.ex att skriva musik, skriva texter (som inte är såhär deppiga) eller att måla, då är inte tillvaron likgiltig längre. Jag måste försöka hitta något roligt som jag kan bli passionerad över, för annars kommer jag bara bli djup och miserabel.

 

I morse försökte jag att tänka om. Istället för att skriva en lapp av allt jag saknar eller skulle kunna förbättra, så skrev jag en lapp på allt jag har. Den listan blev betydligt längre, när jag väl kom igång. Igår sökte jag fel, och jag hittade fel. Idag sökte jag bara positiva ting, och det fann jag. Felen är alltmer luddiga idag. Visst, jag har en poäng med alla mina negativa tankar, men man kan alltid vända det till något positivt. Hur svårt ska det vara? Om man vill vara lycklig, så kan det inte vara så svårt att bli det. Speciellt inte om man har det så bra som jag. Jag har det bra. Jag har allt. Och om nu någonting skulle fattas, så kan jag skaffa det också.

 

Inom en snar framtid vill jag kunna säga "Jag älskar livet! Jag älskar mitt liv och jag älskar mig själv." - och mena det.

Det är väl ändå, ett hyfsat bra mål att jobba emot?

 

Dreams of the coward.

2014-07-14 09:50

Jag har alltid velat vara speciell. Velat bli någonting. När jag var liten hade jag så högt flygande planer för mig själv. Ibland tänker man fortfarande, att ingen fattar sjukt långt man hade kunnat gå, om man bara följt sina barndomsdrömmar. Men... vart tog dom vägen? När försvann dom? Man har börjat resonera som en "vuxen", att det viktiga i livet är att utbilda sig, skaffa sig en fast och hyfsad inkomst, tak över huvudet och en familj att älska, som också älskar dig. Detta är mina nutida drömmar. Men NÄR blev detta verkligen min dröm? Blev det så för att det borde vara det, eller för att jag är för lat för att göra något extraordinärt med mtt liv... eller helt enkelt för att jag är en vanlig, helt ospeciell person?

 

Den sista biten lät skrämmande. Jag har alltid trott att jag är någonting som ingen annan är. Jag tror faktiskt inte att det handlar om ett väldigt stort ego, nej, utan snarare att jag alltid har känt någonting innifrån. Att jag är en sådan som kan göra precis vad jag vill. Men nu är jag för förnuftig för att chansa. Varför blev jag det? Såklart skulle jag också bli lycklig med en make, en villa, barn och djur. Det vet jag. Därför är det nog så lätt att ta den vägen. En trygg och enkel väg till lyckan, som så många andra har gjort tidigare. Det känns safe. Men när sjutton blev JAG en sådan person som tar den trygga vägen? Är det för att kompensera för varenda gång jag tagit fel beslut? För att bevisa för till exempel mina föräldrar, att nu kan dom faktiskt bara luta sig tillbaka, så ska jag fixa det här och göra dom nöjda, för jag är smart nu. Vuxen. Men vill jag vara det? Redan?

 

Jag är så avundsjuk på en del personer. De berättar i intervjuer i TV, hur hårt dom fick satsa och hur allting bara gick emot dom, men att nu står dom där. De får syssla med det bästa de vet i hela världen, och de blir hyllade och älskade av folket. Deras inspirerande historier borde verkligen ge en annan en kick i röven, att följa sina drömmar man har lagt på is, men varför räcker inte det? Varför tänker jag nuförtiden, att sån där tur skulle nog inte jag ha. Jag hade nog bara slösat massa år på att bli någonting, men aldrig riktigt nått fram. Och vad är man då? Ingenting. Hur frestande låter inte den lätta vägen till lyckan då, när man redan har pajat den möjligheten? Men jag måste fråga mig igen, när sjutton blev jag så feg? Var det ditt fel? Eller kanske egentligen ditt? Eller är det mitt fel?

 

Inatt hade jag en känsla. En känsla som jag får mellan varven. Det var mörkt ute och det regnade. Jag låg i sängen och tittade ut genom fönstret. Jag kan verkligen inte beskriva känslan. Någonting pirrade, jämrade till eller nåt, i min mage. Jag kände mig tacksam över allt jag har, men samtidigt så himla ensam, vemodig och ledsen. Varför? Förstör jag för mig själv? Ändå grinade jag inte. Försökte att inte tycka synd om mig själv, för jag vet inte varför det skulle vara det. Men den där känslan som slår mig ibland som inatt, varför får jag den? Vad försöker den att säga? Det är så sjukt svårt att förklara, för det är bara jag som kan känna som jag kände då. Det är kanske det som är poängen. Oavsett om du har folk runt om dig, som du ger kärlek till och du får kärlek ifrån, så är jag den enda personen som lever just mitt liv. Jag har bara en enda sak som jag är 100% säker på i livet, och det är att det är bara jag som kommer finnas i mitt liv från början till slut. Är det inte värt att gambla lite då? Dom som insisterar på att älska mig oavsett vad, dom lär ju finnas kvar. Men är jag beredd på att offra den trygga vägen till lyckan, för att ge mig ut och söka saker jag inte ens vet om jag vill ha? Men jag vet inte om jag vill ha mitt liv som det är nu heller, eller som det är utplanerat. Hur styr jag det? Vad är det jag offrar, och vad är det jag kan vinna?

 

Nu har jag gjort lite soul searching, men till vilken nytta? Det kändes bra för en stund när jag skrev, jag blev lite hoppfull, lite modig. Men nu vet jag, att när jag avslutar den sista meningen och trycker på  "publicera inlägget" så kommer allt gå tillbaka som förut. Inte en kotte kommer att läsa detta och det kommer inte att ge mig någonting än flera miserabla funderingar. Jag kommer säkerligen att fortsätta mitt liv på en förnuftigt sätt, som förväntas av mig. Hoppas fan bara att jag inte slängde bort chansen till att bli någonting, och istället blev percis som alla andra. Haha, men common. Du vet redan hur det blir. För du, Fredrika, du törs inte satsa.

 

 

 
Kika i Arkivet för fler inlägg

Veckans mest lästa artiklar

8 snygga och bekväma byxorSöndagsintervju: Lina Makeup By Lina EkhNär det inte blir som man vill
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://iamfredrika.devote.se